15:de Söndagen efter Trefaldighet.”Ett är nödvändigt” 16 sep 2007

Texterna som predikan bygger på ligger sist efter predikan!


15:de Söndagen efter Trefaldighet. 16 sep 2007

”Ett är nödvändigt”


-Ni kan ju inte bara gå förbi.

Tjejens ord bränner in i mitt medvetande. Bara gå förbi?! Ja jag har sett mannen som sitter ner vid sidan av vägen på gräsplätten vid parken. Han bär en mörkblå jacka, jeans och har en sliten gul plastkasse bredvid sig, stanken av sprit går inte att ta miste på.

-Ni kan ju inte bara gå förbi.

Tjejen kom cyklandes bakifrån och stannade. Hon hade sett mannen trilla, inte bara en gång utan flera gånger. Nu hade han gjort det igen.

Vi hjälps åt att få mannen på fötter. Han kan inte stå själv men med stöttning går det bra.

”-Jag mår fint ingen fara med mig. Jag klarar mig.” Men det gör han inte. Han kan inte hålla balansen. Det börjar bli mörkt vi kan inte bara lämna mannen där, eller? Vi ringer till SOS alarm blir vidarekopplade till polisen, ingen svarar.

”Jag bor bara några hundra meter ner, säger mannen.”

-Ok, vi följer dig. De några hundra metrarna längre ner tar en timme att gå. Under denna timme berättar mannen mycket kring sitt liv och hur han lever som en ”lycklig” ensamvarg. Under denna timmen får jag också uppleva något jag inte gjort på mycket länge. Människor stannar och frågar: Behöver vi hjälp? Vad har hänt med honom? Många bryr sig, trotts stanken av sprit och mannens ovårdade utseende. Det spelar ingen roll.

Platsen var Lund. Strax bortanför stationen utanför Klosterkyrkan. Tiden var i onsdagskväll då jag åkte ner för att vinka av några vänner inför deras resa.

Kvinnan var modig: Ni kan ju inte bara gå förbi! Så självklara ord, det brände till. Vi behöver egentligen inte åka ända ner till Lund för att stöta på människor som behöver vår hjälp. Vi kanske inte ens behöver gå utanför denhär kyrksalen.



I dagens GT text möter vi också en kvinna i nöd. Hon och hennes pojke svälter. Elia kommer till dem för att han har fått orden av Gud att hon kommer förse honom med mat. Modigt av Elia att gå och be om mat från den som inte har något också modigt av kvinnan som bakar en kaka av det lilla hon har och ger bort.

I Apostlagärningarna möter vi den första kristna församlingen i Jerusalem. De levde som om denna dag var den sista och imorn skulle Jesus komma tillbaka. Då skulle de inte behöva alla saker de ägde utan delade på allt.

I Evangelietexten får vi möta Jesus. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig…” Det Jesus säger är inte att han ska ta bort alla våra bördor, bekymmer utan att han ska göra dem lättare att bära. Våra bördor idag är inte lika ofta tunga mjölkspannar, säckar med potatis eller fisk. Bördor som blir lättare då vi ta på oss ett Ok (alltid predika som om min lillebror va med: ett Ok= ). Idag är bördorna, utanförskap, arbetslöshet, känslan av otillräcklighet etc. Och jag är säker på att Jesus har redskap för dessa också.

Lätt att säga klurigt att göra. Att lägga sina bördor på Jesus, Lägga sitt liv i händerna på Gud och förlita sig på att han tar hand om oss. Vem tar hand om mannen som sitter på gräset?
Gud har omsorg om alla. Men har Gud några andra armar än våra armar? Kan Gud tvinga oss när vi har vår egen vilja?
· Kan inte tvinga mannen som satt på gräset att söka eller ta emot hjälp.
· Gud bakar inte bröder till kvinnan och ger bort.
· Inte tvinga den första församlingen att dela med sig till varandra.
· Inte tvinga oss att ta på sig ett lättare/godare ok än det tunga vi går omkring och bär på.

Ett är nödvändigt. Kan ses som otroligt provocerande. Det finns ju massvis att göra. Men för att fixa alla dessa ”massor”, för att inte gå under är ett nödvändigt: Vila i Gud. En vila som gör att du inte förlorar riktningen, förlorar dig själv och andra.

Som avslutning be Sinnesrobönen tillsammans:

Gud, hjälp mig acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen



Gammaltestamentlig läsning:

1 Kungaboken 17:8-16

Herrens ord kom till Elia:”Gå till Sarefat vid Sidon och slå dig ner där. Jag har befallt en änka där att förse dig med mat.”Elia gav sig i väg till Sarefat, och när han kom till stadsporten gick där en änka och plockade pinnar till ved.
Han ropade till henne: ”Kan du hämta lite vatten, så jag får dricka.” När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: ”Kan du ta med en bit bröd också?”Hon svarade: ”Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu några vedpinnar, så att jag kan gå hem och laga till något åt mig och min pojke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.”
- ”Var inte rädd”, sade Elia. ”Gå och gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son.Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden.
”Då gav hon sig i väg och gjorde som Elia hade sagt, och både hon och Elia och pojken hade mat under lång tid. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren hade sagt genom Elia.

Epistel:

Apostlagärningarna 4:32-35

Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Evangelium:

Matteusevangeliet 11:28-30

Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”


AMEN