söndag 4 november 2007

Söndagen efter Alla Helgons Dag Minnesgudstjänst 4/11-07

Två helg oförglömliga minnesgudstjänster


Predikan:


Med ögonen mörka av skrämsel ser hon åter på Hugo.
-Det är väl hemskt att dö? säger hon tyst. Och blir rädd för sina egna ord.
Fröken gör en rörelse för att bryta samtalet, men Hugo svarar blixtsnabbt som han lärt sig av sin far:
-Dä tror jag inte. Jag har aldrig hört talas om nån som inte klarat å dä, men där är många som inte klarar å leva.

Det är Hugo och Josefin i Maria Gripes bok som talar med varandra om döden. Fröken den vuxna försöker avstyra samtalet: vi ska väl inte tala om det, nu ska vi göra något annat. Ingen ovanlig reaktion när döden kommer på tal. Men när ska vi tala om det då? Och om vi inte gör det, hur ska vi då kunna svara våra barn? Vad är döden?

Döden är så undanträngd i vårt samhälle –Brukar det heta. …jag vet inte hur det är med er men jag har fått med mig en tradition hemifrån att verkligen få in döden varje dag. Klockan nio är det rapport, döda i bombningar, översvämningar, skogsbränder, mord mm. Massor av död varje dag det kan inte kallas undanträngd. Snarare kan livet vara glömt. Eller som Hugo säger: det är många som inte klarar av att leva.

Och det finns många som säger till dig inte minst från kyrkans håll hur man ska leva.


Alfred i Emil i Lönneberga sjunger:

Jag är fattig bonddräng… (Jag sjunger följande verser acckapella ur huvudet från sången)

Sen så kommer söndan och då vill våran präst, att jag ska i körka men då sover jag mest. Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bondräng börjar knoget igen.

Står där, fattig bonddräng, invid himmelens port, lite rädd och lessen för de synder jag gjort. Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss. Herren Gud i himlen är väl missnöjd förstås.

Men då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit. Därför, fattig bonddräng, är du välkommen här. Därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

Och jag, fattig bonddräng, står så still inför Gud, och sen klär han på mej den mest snövita skrud. Nu du, säger Herren, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.


Ett stort evangelium av Astrid Lindgren.

Har vi inte alla någon gång känt rädslan för att vi avvisade, rädsla att behöva stå lite rädd och lessen med mössan i handen… Tänk om jag eller någon jag har kär inte blir mottagen? Känslan av att bli sist vald i idrotten. I dagens evangelietext får vi en försäkran om att den som kommer till Jesus inte ska bli avvisad. Men… jaja det gäller väl bara de helkristna, de som är troende, fromma och som ofta går i kyrkan. Eller den som har gjort så mycket ont kan väl aldrig vara välkommen in i himmelriket. …men det är just pga dem vi är som Jesus dött för oss. Han säger inte: Jag har kommit för att kalla de redan färdiga eller de som redan har sin sak klar med Gud, de perfekta. Nej han gav sitt liv för oss som vi är med en och annan skrympel och fantastiska egenheter.

Såklart vill jag som präst att människor ska vårda sin tro, sitt inre med andra här i kyrkan om söndagarna. Vissa präster i vissa tider genom historien har velat att människor ska komma så mycket att de lagt till med skrämselpropaganda och andra hemskheter. àmen det är inte upp till oss människor att öppna himmelen. Det gör Gud. Och Jesus har dött för oss alla som behöver det. Så när vi frågar oss om vi har en uppståndelse att se fram emot. Hänger det på vad jag gjort, hur jag levat? Är mitt svar att: I livet spelar det roll vad du gjort och inte gjort, framförallt för dina medmänniskor omkring dig. Men! Efter döden spelar det ingen roll! Där är vi alla lika, lika i Guds stora välkomnande famn.

Jag tror på uppståndelsen, ett liv efter döden ett paradis. Jag är inte rädd för att Gud ska göra mig missbelåten. Jag tror inte att Gud skapat ett paradis där mina vänner och bröder inte är med. Bara för att de inte öppet proklamerar, Guds existens eller har Jesus i sina hjärtan.


Idag är många här för att vi saknar någon. Jag tror att när vi i en begravning tar farväl av våra nära och kära. Inte lämnar över dem i tomhet. Livet är som en flerrätters middag där vi när huvudrätten dukas av inför efterrätten blir ombedda att behålla gaffeln. För det är något bättre påväg. Något vi inte kan föreställa oss. Likt vi på fröet inte kan se hur den färdiga blomman kommer se ut. Fröet är dött men när det kommer i jord får det liv. Paulus skriver i Korintierbrevet ”Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga. Det du sår får inte liv om det inte dör.” Enfaldig fråga för att ingen vet, ingen kan säga exakt vad som händer.

När vi föds säger vi Jesusorden: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Döden är inte tidens slut. Det ljus som tänds vid dopet tänds också i döden, i en stad i ljus. Ett ljus vi denna helgen tänkt över kyrkogården. Låt våra ljus brinna likt det hopp om evigt liv där vi alla får samlas igen.
Amen

Bibeltexter

Epistel -1 Kor 15: 35-49

Evangelium -Joh 6:37-40

Inga kommentarer: